Det var ungefar fyra mandader sen jag skrev. Bloggarlusten kom av sig, men jag har haft mycket annat pa gang.
Sedan februari bor jag med Familijen Kargachin i ett annat omrade och gar i annan skola. Dessa nastan fem manader har varit helt fantastiskt bra. Har bor Rodolfo, Mabel med sin 4 barn Virginia (19), Eliseo (17), Ana Lucia (10) och Rosario (8). Jag som kampat oerhort det forsta halvaret av utbytet har nu haft en underbar tid dar jag verkligen njutit varje dag av det argentinska vardagen. Jag tror det hela handlar om acceptans och anpassning hos bade mig och de i min omgivning. Jag trivs jattebra i min skola dar ungdomarna ar nagot mer lika mig an den publika skolan jag gick i forut. Min familj har fatt mig att kanna mig som en bror och en son.
Vad har jag haft for mig de senaste manaderna:
- Idrott - mycket mountainbike(Tucuman ar kand som Mountainbikens huvudstad, och jag bor precis vid foten av Berget San Javier), tennis, handboll i skolan och gymmande) Jag har aven kastat mig ut for berget San Javier med paraglider, var lite laskigt men skitskoj!!
- Literatur- har skrivit en del den senaste tiden och aven last Harry Potter pa spanskan samt en sydamerikansk klassiker av Gabriel Garcia Marquez, kronika om en forutsatt dod
-Spanska - de finns de som sager att det ar forsta efter 6 manader man borjar kolla pa detaljerna i spraket. Jag forsoker nu inte bara gora mig forstadd utan aven anvanda ett svarare sprak med korrekt grammatik etc. och det har jag uppnatt efter viss notning. Har aven ovat spanska ordsprak och gjort en sammansatt text om det.
- Familj - i princip varje sondag (och aven vid andra tillfallen) har vi traffats cirka 25 personer for en asado med slaktningarna.
- Religion- jag har gatt till gudstjanst nastan varje sondag och samtidigt bott i en religios familj dar alla barnen gar i katolsk skola. Detta har gett mig nya infallsvinklar.
- Siesta - nastan varje dag sover jag 1-2 timmar och har blivit en del av min vardag. Vissa sager att jag har bli for argentiniserad och att jag kommer ha problem att stalla om till den svenska, hektiska, stressiga vardagen dar siestan inte finner sig sin plats.
- Kompisar. Jag tror att mitt byte har gjort mig valdigt val for jag kanner nu jag har flera jattebra kompisar som jag kommer sakna obeskrivligt mycket.
- Aventur. Jag har varit pa aventyr och dessa har, forutom att de har varit fantastiska, haftiga upplevelser, lart mig om de otroliga kontraster som finns i varlden. Jag har akt till Bolivia, Salta, Jujuy och Corrientes.
Jag har under dessa manader format en uppfattning och en asikt om AFS, organisationen jag aker med. Jag tycker jag blev val forberedd i Sverige och valde AFS for de hade sa manga val och framforallt verkade sa seriosa. Jag anser dock att AFS Argentina inte lovat upp till de man blir lovad nar man betalar 69.000 (exklusive flygbiljett, visumkostnader, vacinationer, samt alla personliga konstnader under aret). Jag anser att organisationen har ar valdigt oserios och inte ar kapabal att se till att utbytesstudenten far det sa bra som mojligt.
Jag blev fran borjan placerad i ett omrade som var mycket fattigt. Jag bodde 1 timmesbussresa fran stan och behovde ga upp klockan halv 6 varje morgon. Jag tror inte AFS i detta fallet har verkligen kontrollerat familjen att den ar lamplig att ta emot utbytesstudenter. AFS i Tucuman(och alla andra AFS Chapters) far vid varje tillfalle utbytesstudenter kommer ett visst antal utbytesstudenter som de maste placera i en familj. I brist pa engagemang och for mycket lathet skickar de da utbytesstudenter till vilken familj som helst. Denna teori har bekraftats eftersom min kontaktperson/mentor inte ens visste var mitt omrade lag.
Familjen var inte lamplig att vara vardfamilj eftersom de hade helt enkelt inte rad att ha mig dar. De har ingen mat hemma helt enkelt. For mig var det en enorm chock och kontrast att ga fran ett fullt kylskap och skafferi till ingenting alls. Brodern utnyttjade mig materiellt och omradet de bodde i var inte sakert att bo i for en utbytesstudent. Allt var tvartemot de AFS lovade.
Jag maste dock saga att jag ar oerhort tacksam att jag fick denna upplevelsen. Jag fick leva i Argentina pa riktigt och jag tror jag uppskattar och ser saker och ting helt annorlunda efter den upplevelsen. Verkligheten ser ut sahar. Det ar dock inte speciellt lampligt for en utbytesstudent eftersom skillnaden ar for extrem. Jag tror att om jag inte hade haft installningen att inte aka hem vad som an hande, att jag inte skulle svalja min stolthet. Om jag inte hade haft mina erfarenheter fran tidigare resor samt de varden mina foraldrar lart mig ar jag helt overtygad om att jag hade givit upp och akt hem. Och vem hade varit skyldig till det?
Min kontaktperson/mentor har som uppgift att se till att mitt utbytesar sa bra som mojligt samt hjalpa mig med mina problem. Den namnde har inte lyft ett finger for att uppfylla sin uppgift. Nar jag bodde i min forsta familj och forklarade de problem jag hade sa han "Det du upplever ar inga problem. Anpassa dig". Jag vet inte om detta lathet, stor brist pa kompetens eller avsaknad av empati.
Mentorn ska aven ha ett mote med sin utbytesstudent varje och folja upp utbytesstudentens utveckling. Detta har inte gjorts. Mentorn har blivit inbjuden att komma hem till mig men har nekat efter jag "det ar langt borta".
En annan oklarhet som gjort mig kritisk till AFS ar att sedan jag bytt skola maste jag (min familj) betala skolan vid sidan av. Det ar fullkomligt otroligt for mig. AFS ar ett skolprogram, och om det ar nagot som bor vara inkluderat sa ar det skolan. Men nej, min familj betalar 1500 kr i manaden for min skola. Det ar arterigen ett tecken pa den daliga kommunikationen som finns mellan lokal, nationell och internationell niva.
Jag tror AFS fungerar jattebra i vastvarlden tex USA och Kanada, men har fungerar det inte bra. Det kanns oseriost och som man blir lurad pa pengar. Jag vill dock poangtera att jag anser att min upplevelse ar helt ovarderlig och jag anser att inga pengar i varlden kan ersatta de lardomar och erfarenheter jag fatt. Jag vill aven fortydliga att jag tycker om de flesta personerna som jobbar i AFS ar jattebra manniskor, men organisationen har i Argentina ar inte bra.
Det har varit det varsta och basta aret i mitt liv. Hur gar det ihop? Dels for att jag under aret bott pa flera platser och situationer, jag har haft en mognads- och anpassningsprocess under aret men framforallt tror jag det beror just pa att jag har haft riktigt jobbiga ogonblick da jag inte ville annat an att aka hem till min alskade familj i Sverige. Detta gjorde mig starkare och det gjorde aven att jag nu kan uppskatta de fina och bra ogonblicken mer.
En sanning som kan gora mig lite ledsen ibland ar det faktum att valdigt fa manniskor komma forsta det som jag upplevt.Jag alskar att beratta om mina erfarenheter och lardomar, aterberatta platser jag sett, manniskor jag traffar och saker jag gjort, men kommer folk att vilja lyssna? Det ar inte manga som kanner till Sydamerika. An mindre Argentina. An mindre Tucuman. Och an mindre som varit har ett helt ar. Detta gor att folk inte har latt att relationera sig och jag tror att folk inte riktigt kommer att forsta, och kanske att det kommer finnas en slags brist pa intresse. Jag kommer vilja beratta massa massa historier men eftersom folk inte vet vad jag handlar om sa kanske det blir mer sahar: "Kul att du ar hemma, hur var Argentina?" och sedan inte mycket mer med det. Jag tror att det ar en valdigt liten mangd manniskor som kommer intressera sig pa riktigt och kommer kunna forsta. Men det kanske ar det som ar det fina ocksa. Detta ar min unika egna upplevelse som ingen annan kommer uppleva. Och den kommer alltid finnas inombords aven om inte hela varlden vet om det.
Jag ar sa oerhort glad att jag valde Sydamerika och Argentina. Det finns stunder under aret da jag tankt att jag inte borde varit sa vild i mitt val och valt nagot som ar mer likt Sverige. For Argentina har en kultur som ar valdigt olik var. Det tog tid att anpassa sig. Men jag nu angrar jag det inte en sekund. Jag har inte haft nagot "perfekt" utbytesar. Jag har bytt familj 2 familjer och inte dansat runt pa nagra rosa moln. Det var inte latt att skaffa riktiga argentinska vanner. Jag jamforde mig mycket med andra utbytesstudenter och vid forsta asynen verkade det som att de hade en mycket roligare och coolare upplevelse. Men nu vet jag att min satsning, en hogre risk, gav storre vinst.
Det har varit som att klattra upp for 10ans hopptorn och sedan ta bort stegen for att klattra ner. Jag behovde klara detta. Det fanns ingen utgang. Och det var jag sjalv som tog bort stegen. Jag hade bestamt mig for att klara detta. Det har inte varit enkelt men jag ar stolt over mig sjalv over att ha gjort det. Det ar som att spela pa oddsen. Ju farligare, mer annorlunda och svarare det ar - ju hogre ar vinsten. Jag har fatt sa ofattbart mycket i gengald.
Om nagra dagar kommer jag vara tillbaka i Sverige. Det ar valdigt blandade kanslor. Det ar ledsamt att skiljas fran mitt liv har, vannerna, familjen, vanorna, livstilen etc. Men samtidigt langtar jag innerligt efter att fa traffa min familj och vanner och att paborja det "riktiga" livet. Jag ar nu 18 och allt vad det betyder. Jag kommer komma hem och plugga och jobba. Tva saker jag garanaterat inte gjort detta ar. Det ska bli ganska skont att fa gora "seriosa" saker (aven om utbytet ar det mest seriosa beslutet jag gjort i mitt liv) istallet for att festa, hanga med kompisar och leka runt i skolan.
Aven om en ny vardag borjar kommer utbytes finnas kvar for alltid. Man brukar saga att utbytet inte tar slut bara for man aker hem. Det kommer finnas inom mig hela livet. Nar jag kommer hem kommer jag ga igenom en ateranpassning till det svenska kulturen. Jag kommer aldrig glomma detta aret och kommer sakerligen atervanda en dag inom en snar framtid. Nu ska jag dock sluta med mina reflektioner och istallet njuta av det som ar kvar av mitt utbytesar!
Vi ses snart Sverige! Jag aker nu pa sondag den 7e och landar pa Arlanda den 9e.
